Uppväxt i en liten by, kallad Tyskland, någonstans mellan Stammtischkultur och lantlig öppenhet; skuggad av alperna – och den tyska arvssynden.

Byns ena sidan avgränsas av järnridånen, skarpa gränsdragningar med skarpa gränskontroller och skarpa vapen. Transitpermissioner till släkten i Öst, åtta-timmars-kontroller, mörka rum, förhör; latexhandskar.

Fadern en östtysk ”fosterlandsförrädare” som tagit sig över den ”antifascistiska skyddsvallen” till Väst.

Väst-propaganda beskriver med flammande ord hur öst-propagandan hade förvrängt väst-propagandan när den hade förvrängt öst-propagandan. Kalla kriget i sin perfektion.

Den andra gränsen: kamp och krig och strid och hat och fiendtligheter. Århundrade efter århundrade. I nästan tusen år. Miljontals döda. Hälsar på en av mina käraste franska arvsfienderna. Den hårt omkämpade gränslinjen markeras av floden Rhein. Men den utmärks av ganska exakt ingenting nuförtiden. Mycket som fattas: ingen gränspatrull, ingen tull; inte ens nationernas flaggor. Tullhusen har rivits redan för ett par år sen.

Mycket som fattas, inget man saknar. Mitt på bron en enda flagga: Picassos Fredsduva. “Välkommna, våra vänner” står det sen, på den franska sidan. På franska, engelska och tolv andra språk. Dock störst på fiendens språk.

Första datorn 1979, i fyra-års-åldern. Upplevt utvecklingen från textbaserad Gopher över det traditionella Internet till realtidsvansinnet. 1024 tecken huvudminne. Wow.

Allting är alltid de andras fel. Antingen sossarnas eller alliansens. De rikas eller de fattigas. De som står utanför eller de som ställer utanför. EU:s fel är alltihop.

Och muslimernas, förstås (att skyller på judar säljer inte längre).

Som tur är, är det aldrig någonsin vårt fel.

Andas ut.

Lärt en att vidga horisonten. Lärt en att påverka, kämpa; att stå upp. Blivit internationalist och federalist. Äganderättsförsvarare och aocialist. Pacifist och pacifist. Flyttat till Sverige. Till fru och barn och hund och bil. Och från fru och hund och bil till husvagn, samma barn, ingen hund, flerr barn, en bättre bil.

Riktigt bra.

Invandrarjävel. Bra anpassningsförmåga. Bra assimiliseringsförmåga. Bra egenidentitetsförnekningsförmåga.

Försökt att lära en att ge upp, att resignera. Lära en att hellre hålla käft – och stänga dörren. Bakom och omkring sig. Och helst framför den andres näsa. På väg men inte riktigt där än. Anpassningsvägran.

“Åk hem då om du inte trivs.”

Sju språk i bagaget. Politiskt aktiv som ordförande för Vänsterpartiet Katrineholm och ledamot i kommunfullmäktige och Socialnämnden i Katrineholm.

Inget särskilt alltså. Bara lite konstig.

Jag, alltså.